Tobax - Flyger högt och svävar

Trött som ett jävla aber var jag idag. Hjärnan fungerade knappt alls på seminariet och jag känner att detta var min sämsta prestation på universitetet än så länge. Maddo och alex var snälla med mig ändå trots att jag knappt orkade vara trevlig och knappt orkade mer än att precis hålla mig vaken.

Efter seminariet så följde Maddo med mig till fysiken och visade mig runt där. Jag fick skriva på papper och fick ett gymkort. Nästa vecka börjar jag jobba. Imorgon så börjar jag träna. Det blir nog bra det här.

Den mesta delen av kvällen har gått åt till att gråta. Jag har gråtit så mycket av saknad och av rädsla att det känns som att jag inte borde ha några tårar kvar nu - och ändå fortsätter de att rulla ned för mina kinder helt okontrollerbart.

Jag är rädd att det ska fortsätta vara så här och jag vet av tidigare erfarenheter att jag inte klarar av det. jag kallade det för distansförhållande idag men R ville inte hålla med mig om det pga att han kommer hem på helgerna. Mmmmm... distans. Jag är rädd, så fruktansvärt rädd. För de funkar ju inte, det var ju så jag hade det tidigare och jag var konstant olycklig. Och fortsätter det så här så spelar det ingen roll hur rätt vi är för varandra eller hur mycket jag älskar honom - jag tänker inte gå igenom det en gång till. Det är inte värt det.

Ja, jag lär ju inte kunna somna på ett bra tag vill jag lova.

Kul.

Hoppas ni har en bättre afton än vad jag har.
Tjingeling