Men vad hände egentligen?
0kommentarer
Ja du.. vad fasiken var det som hände igår? Från att ha varit helt underbart väglag att köra på så vart det snorhalt. Fick släpp på alla hjulen i princip samtidigt och gled in i mitträcket. På väg hem räknade jag hålen i mitträcket och det var tre stycken, vilket betyder att jag var in i sidoräcket i alla fall två gånger också.
Allt gick fruktansvärt fort och jag försökte verkligen göra allt jag kunde för att inte få panik och för att få kontroll över bilen igen. Hur det nu kom sig så snurrade bilen 180 grader så röven stod i färdriktningen. Ett ortoligt snällt och handlingskraftigt par stannade och innan jag ens hunnit ut ur bilen så hade dom ställt ut varningstriangel och ringt 112. Mannen hette Filip kommer jag ihåg. Han hjälpte mig att flytta bilen in p¨å en parkeringsficka som var kanske 50 meter bort och sen fick jag i Fille sätta oss i baksätet på deras bil för att invänta räddningspersonal.
Jag fick nackkrage och vi åkte in till piteå sjukhus, när vi kom dit hade jag börjat få domningar i armarna och händerna så jag fick ge ifrån mig Filiph och så la dom mig på en spineboard. Sjukt obekväm plastskiva som var som att ligga på cement. Sen åkte vi vidare till sunderbyns sjukhus för en utförligare kontroll. Allt tog en jäkla tid och totalt så låg jag 5 timmar på spineboarden och stirrade i taket och fick inte träffa Filiph.
Halv nio på kvällen kom Richard och mamma upp och hämtade oss och vi fick bege oss hem. Dom berättade att strax innan där jag kört in i räcket så hade dom varit påväg in i räcket dom med. Helt klart inte en halka att leka med. Våran underbara Roxy har gått vidare till andra sidan och jag tycker det känns så lessamt - men hellre hon än vi kan jag ju säga.
Andra trafikolyckan jag är med i, och går ifrån utan att skada mig. Jag har en ängel som vakar över mig, det är jag säker på.
Idag har jag mest legat som ett kolli, har ont precis överallt och samvetet tar död på mig. Jag vet egentligen att jag gjorde allt rätt, körde till och med under hastighetsbegränsningen, och jag vet att det inte är mitt fel och att jag troligtvis inte kunnat göra någonting åt det. Men ändå.
Jag insåg i eftermiddags hur fruktansvärt nära jag var på att ta livet av både mig och Filiph. Usch och fy.
Otroligt tacksam är bara förnamnet. Måste försöka släppa det och gå vidare. Framförallt måste jag nog sätta mig bakom ratten snart igen. Måste bara hitta en ny bil nu då.. usch detta eviga letande. Blä!
Allt gick fruktansvärt fort och jag försökte verkligen göra allt jag kunde för att inte få panik och för att få kontroll över bilen igen. Hur det nu kom sig så snurrade bilen 180 grader så röven stod i färdriktningen. Ett ortoligt snällt och handlingskraftigt par stannade och innan jag ens hunnit ut ur bilen så hade dom ställt ut varningstriangel och ringt 112. Mannen hette Filip kommer jag ihåg. Han hjälpte mig att flytta bilen in p¨å en parkeringsficka som var kanske 50 meter bort och sen fick jag i Fille sätta oss i baksätet på deras bil för att invänta räddningspersonal.
Jag fick nackkrage och vi åkte in till piteå sjukhus, när vi kom dit hade jag börjat få domningar i armarna och händerna så jag fick ge ifrån mig Filiph och så la dom mig på en spineboard. Sjukt obekväm plastskiva som var som att ligga på cement. Sen åkte vi vidare till sunderbyns sjukhus för en utförligare kontroll. Allt tog en jäkla tid och totalt så låg jag 5 timmar på spineboarden och stirrade i taket och fick inte träffa Filiph.
Halv nio på kvällen kom Richard och mamma upp och hämtade oss och vi fick bege oss hem. Dom berättade att strax innan där jag kört in i räcket så hade dom varit påväg in i räcket dom med. Helt klart inte en halka att leka med. Våran underbara Roxy har gått vidare till andra sidan och jag tycker det känns så lessamt - men hellre hon än vi kan jag ju säga.
Andra trafikolyckan jag är med i, och går ifrån utan att skada mig. Jag har en ängel som vakar över mig, det är jag säker på.
Idag har jag mest legat som ett kolli, har ont precis överallt och samvetet tar död på mig. Jag vet egentligen att jag gjorde allt rätt, körde till och med under hastighetsbegränsningen, och jag vet att det inte är mitt fel och att jag troligtvis inte kunnat göra någonting åt det. Men ändå.
Jag insåg i eftermiddags hur fruktansvärt nära jag var på att ta livet av både mig och Filiph. Usch och fy.
Otroligt tacksam är bara förnamnet. Måste försöka släppa det och gå vidare. Framförallt måste jag nog sätta mig bakom ratten snart igen. Måste bara hitta en ny bil nu då.. usch detta eviga letande. Blä!
Kommentera